Det är därför avtalen mellan företag och vårdföreträdare ständigt får en slagsida, med inbakade smarta fördelar för företagen medan vårdsidans företrädare naivt formulerar sina villkor som ”hög kvalitet” och ”tillräcklig personalbemanning” utan att detta ens är definierat i mätbara termer.

Hur ska en socionom, sköterska eller läkare utan EN dags utbildning i företagsekonomi kunna skriva kravsepcifikationer för tänka affärsavtal med slipade entreprenörer? Det säger ju sig självt att detta aldrig fungera. Hela tanken är ju en stor kulturkollision!

Det finns oändliga exempel på ovastående. Som t ex avvtalet mellan Göteborgs Sjukvård och Siemens AB om utvecklingen av en datoriserad sjukjournal. Där företaget debiterade konsulter på löpande räkning för ”support” och dränerade sjukvårdens budget på miljoner, med bleka konkreta ”leveranser” av programvara. Hela avtalskonstruktionen var helt galen, eftersom man inte kan skriva en ”kravspec” på en datoriserad journal för ett helt sjukhus med 408 olika verksamheter från 24-timmars EKG-registrering till psykiatri. 

Caremas ledning är bara den sista i raden som vi råkat upptäcka. Lyfter vi på täcket kommer säkerligen ett oändligt antal avtal i dagen, med olika överraskningar där skickliga entreprenörer tjänar sitt levebröd på skattepotten som avsatts för sjukvård och äldrevård.

Centralt i Göteborg, i anslutning till det gamla posthuset Göteborg 1, byggs det nya ”Post Hotel” hur flott som helst. Fasaden lär vara gjord i dyraste skiffer och koppar. Men när man kör mot centrum över Götaälvbron, ses huskroppen som en mörkbrun fyrkantig fantasilös låda – mot en mörkbrun bakgrund och mot omgivande varierande byggnader av gladare arkitektonisk karaktär. Man tänker att arkitekten aldrig haft ett ärende till Hisingen, och därför aldrig fått se hur tråkigt huset ser ut mot den givna bakgrunden. Vi lever i en värld som omges av dimma och mörker 4-5 månader om året. I detta mörker kommer lyxens skiffer och koppar inte ens att synas.

Priset tas dock av det nya äldreboendet på Hisingen i Göteborg: Bjurslättshemmet. Byggnaden från 1970-talet var gjord i rött tegel med en vit övre del, i en mjukt böjd form med raka gavlar som var helt i glas. Dessa glasade partier var balkonger där de äldre kunde sitta ute. För ett tag sedan revs byggnaden i sin helhet, eftersom den ”inte var värd att renovera”. Döm om min förvåning när jag åkte förbi häromdagen: På platsen för det vackert formade huset har nu uppstått en ny mellangrå fyrkantig låda. Utan några balkonger i glas. Bara en rak slät grå vägg med smala senapsgula fönsterkarmar.

Jag vill ställa mig på ett torg och skrika ut: ”Hallå, det är vi som ska se era verk under den närmaste 50 åren!” Och ställa frågan till dagens arkitekter, om de har gått ”samma kurs” allihop? Om operahuset i Sydney gått dem helt förbi, liksom Guggenheims konstmuseum och ”The Turning Torso” på svensk mark? Varför blev de arkitekter? Har de ingen egen fantasi?!

Usch så gnällig jag låter.

Hela projektet startade så smått, och fungerade. En vacker dag jobbade kirurgen på en mottagning, och råkade lyfta telefonluren när det ringde mellan två patientbesök. I luren fanns en flåsande reporter som hade hittat ett scoop. Den feta rubriken och hela artikeln var redan i tryckpressen, han behövde bara få en läkare att göra bort sig i telefon. Och det lyckades jättebra. Det blev ett riktigt klipp, och kirurgen fick 200 samtal på sin privata telefon, från TV, radio och tidningar. ”Måste kirurger träna? – Det är ju skandal!”

Den svenska stora sjukvårdsmyndigheten har i alla år hävdat att de inte har med kirurgers utbildning och träning att göra – bara de opererar rätt. Gör de fel kan den svenska stora sjukvårdsmyndigheten däremot träda in och säga Ajabaja.

Mediedrevet kring kirurgen avtog avbrupt när man upptäckte att prinsessan Madeleines pojkvän förförts av en norska. Ny feta rubriker. Nu har man kommit på att den svenske monarken roade sig för 40 år sedan. Det räcker för svensk TV och radio i flera veckor.

Men, när mediedrevet gått och lagt sig uppstod den svenska stora sjukvårdsmyndigheten. Och kom på att den ville lagföra kirurgen för att han ordnade möjligheter för andra kirurger att träna. Eftersom den svenska stora sjukvårdsmyndigheten i åratal hävdat att man inte hade med saken att göra måste man ställa frågan till Åklagarmyndigheten om kirurgen gjorde fel. Istället för att  t ex fråga kirurgen direkt. 

Kirurgen fick sluta med sina kurser, alla fick fortsätta att be sina kliniker om flygbiljetter, hotellvistelser och kursavgifter för kurser i utlandet. Omtanken om miljön, konsumtionen av flygbränsle och onödiga utgifter var helt ointressanta i sammanhanget.

Under sex långa månader låg ärendet som ett ok över en redan ganska prövad, välmenande kirurg. Kollegorna tog avstånd, sjukhusen undrade, vännerna undrade: ”Vad har han gjort för fuffens tro eftersom han är anmäld till Åklagarmyndigheten?” ”Det måste vara något skumt med honom.”

Efter sex månader lades ärendet ned, eftersom man inte kunde finna att kirurgen begått något brott. Men hela upplägget om att göra en insats för den svenska mänskligheten var ödelagd. Kollegorna undrar förstås fortfarande, sjukhusen undrar, och en del vänner har stämplat honom som kriminell en gång för alla. För har man varit anmäld till Åklagarmyndigheten så måste man ju gjort något fult. – Som t ex att tala 2 minuter i telefon med en reporter. Det vill till att den stackarn återhämtar sig och är stark som en oxe – inuti.

………  och så sommarens roliga historia på köpet:

En blind man går in på en restaurang och beställer god mat och vin. När han börjat äta hör en halvdragen mansröst man från bordet intill: ”-Faen, Du är väl inte blind heller – Du äter ju som vem som helst!”  Den blinde mannen vänder sig i röstens rikting och plockar ut ett porslinsöga som han lägger på bordet. Sedan plockar han ut det andra porslinsögat och lägger även detta på bordet. Då hörs den dragna rösten: ”- Ja NU ja!”

Hejhej

Och jag skulle ge vad som helst för att få backa bandet och säga du du du du du…..

Just då byggde man om akuten. På morgonen satte man ingång att bila i betonggolvet i korridoren utanför rummet där han låg på en brits – känslig för varje rörelse. Syrrorna slängde till honom ett par öronproppar när man försynt påtalade problemet. ‘Ryggskott’ sa man, han fick recept och skickades hem. Och fick svårt att lyfta foten och sk ‘ridbyxanestesi’ – som också står i läroböckerna. Vem brydde sig?  Efter flera månader ordnade Vårdcentralen med röntgen som visade ett stort diskbråck.

Väluppfostrad började han träna hos sjukgymnasten direkt. Efter 2½ månad kunde han jobba halvtid, och sedan i juni 2009 jobbar har fullt igen utan att klaga. Med kvarvarande smärta, utstrålning i benet och svårigheter att lyfta foten, men långsamt långsamt lite bättre och bättre.

I höstas startade alltihop på nytt, med smärtor i båda benen och känselbortfall igen. Han bet ihop och klagade inte – förrän i februari 2010. När han insåg att han anpassat hela tillvaron efter ryggen, och inte kan leva som en normal 40-åring.

 Nu kommer poängen:

En remiss skickades till ryggortopeden i februari 2010. Då fick han veta att det var Spine Center som tog hand om diskbråck. För att underlätta ärendet ringde han ryggortopeden och bad dem skicka remissen vidare till Spine Center. Näpp! Det gick inte. Först skulle remissen bedömas av en specialist. Och ‘oprioriterade fall’ kunde få vänta i 1½ år. En vecka senare kom det post: En remissbekräftelse med beskrivning av Vårdgarantin, där det framgick att man inte skulle kunna ge besökstid inom 3 månader. På blanketten fanns 3 rutor, man avkrävdes ett kryss och blanketten i retur: 1) Vill Ni står kvar i kön? 2) Vill ni få tid på någon annan klinik? 3) Har ni redan varit  på bedömning på annan klinik? Han kryssade i 2:an, och ringde till Spine Center. Den vänliga sköterskan förklarade då att allt kunde gå bra om han bara ordnade fram remissen och en betalningsförbindelse via Vårdslussen, fast hon hade inte telefonnumret dit. Han letade efter numret, ringde fel några gånger och fick till sist rätt telefonnummer. Han ringde till Vårdslussen. Där gick det fram 2-3 signaler – sedan blev det tyst. Femton gånger ringde han samma nummer, med samma resultat. Ingen telefonsvarare, inga olika val av knappar för olika funktioner – bara tystnad. Vid det tjugonde samtalet i rad svarade plötsligt en vänlig röst, som om inget hänt. Hon lovade ordna med en betalningsförbindelse, som kom på posten. Då ringde han ryggortopeden och bad att få remissen tillbaka. Näpp! Det gick ju inte. Men man kunde skicka remissen direkt till Spine Center. Betalningsförbindelsen skickade han dit själv. Efter en vecka ringde han Spine Center och frågade om båda breven kommit fram. Det hade remissen men inte betalningsförbindelsen, trots att denna postats tidigare. Sköterskan lovade att leta. Efter 3 dagar ringde han igen, och si då hade man hittat båda papperen och lyckats sammaföra dessa tu. Den 14/4 var han hos doktorn.

I mellantiden hann det även komma ett papper med en kallelse – till ryggortopedens mottagning, med en tid någon gång i mars, men då var ju redan cirkusen igång och remissen samtidigt på väg någon annanstans. Vilket betydde att man visst kunde hålla vårdgarantin på 3 månader. Men det visste ju inte killen. Hade han vetat det hade han ju inte behövt ringa så många samtal. ” – Men brevet om att vi inte håller vårdgarantin skickar vi ju ut till alla!”, sa ryggortopeden.

Man måste vara ganska frisk för att orka vara sjuk.

En annan sak skulle varit fint – massor med blommor, blommande buskar och träd på sidorna om Götaälvbron när man kommer över på Hisingssidan. Stadsmissionens röda hus stör inte – men det gör 1. en byggarbyscha, 2. en ful sopcontainer. 3 diverse annat bråte. Använd de fria gräsytorna till lite planteringar!

Den 22:e maj ska jag åka runt i Hjulet.

I kylig blåst stod mamma där, utanför en låst ytterdörr, och ringde på i 27 minuter. Mamma är helskärpt och kan klockan. På dörren stod 2 telefonnummer angivna till avdelningen, och mamma kan sin mobiltelefon. Hon ringde så många signaler att samtalet till sist bröts. Många gånger under 27 minuter. Ingen svarade. Hon ringde väninnans direktnummer också. Till sist frös mamma så mycket att hon var tvungen att åka hem igen.

Mamma berättade att samma sak hänt en gång förut, men då hade hon tur eftersom någon gick ut genom dörren efter ett tag – och hon kom in, av en slump.

Vem är så grym att man låser ytterdörren på helgerna för att ”få vara i fred”?  Vem är så grym att man inte svarar i telefon under en halvtimma? Hur vill denna person ha det själv när han/hon blir gammal? Inlåst utan besök?? Fyyyy så gement!!

Slå ihop Försäkringskassan, A-kassan och Socialtjänsten. Gör en enda stor kassa av alltihop. Bestäm en minimilön (som den franska ”SMIG”-lönen), som ligger aningen under en normal lägsta lön (dvs så att det lönar sig att jobba). Då kan ALLA som inte klarar av att försörja sig få en och samma ”Samhällslön”  –  oavsett om man är sjuk, pappaledig, mammaledig, handikappad, arbetslös – eller av andra skäl inte klarar av att försörja sig.

Hur många tusen personer skulle bli arbetslösa inom Försäkrningskassan, A-kassan och Socialtjänsten, när man inte behöver utreda vem som har rätt till vilket bidrag? Tja, ett antal tusen personer, sannolikt. OCH när alla dessa kommer ut på den öppna arbetsmarknaden och får riktiga jobb (dvs lite senare, när finanskrisen är över, och de inte längre avlönas med skattemedel) – ja då kommer de att betala in skatt till den stora gemensamma Samhällskassan utan att kosta denna ett öre. Då blir det MER pengar till dem som behöver – eller hur? 

Tänker jag fel – ?